Tidigt på morgonen den 15 maj 1968 gjorde säkerhetspolisen razzia mot kaldeiska kyrkan i Mardin. Polisen grep den enda kaldeiska prästen, Suleyman Sen (Maksimousa) i hela Turkiet och förde honom till fängelset i Diyarbakir.

Ingen fick reda på varför. Polisen hade också tagit många böcker från det välfyllda biblioteket i kyrkan. Efter tre dagar släpptes han fri. Han höll sig inomhus utan att berätta för någon om vad som hade hänt.

Inom kort så blev den annars friske prästen gul i ansiktet och riktigt sjuk. Han for till Istanbul för behandling men avled inom kort. Hela Midyat skakades och chockades. Suleyman var mycket omtyckt av alla. Hans kyrka i Mardin var som ett hotell och behandlingshem för de flesta i Turabdin när de behövde vård för sina sjuka.

På detta började diskussionerna om var han skulle begravas. Detta eftersom det bara var den syrisk-ortodoxa kyrkan som hade en någorlunda kyrkogård. Men många framstående syrisk-ortodoxa accepterade inte att icke ortodoxa skulle få begravas vid den syrisk-ortodoxa kyrkogården.

En av de mest fanatiska var Isa Baroche.

Men de flesta började höja rösten och krävde att denne hjälte skulle begravas vid kyrkogården och dessutom med en ceremoni inne i kyrkan. Den som gick i spetsen var lastbilägaren, Karmo Galush. Han hade kört många sjuka till den kaldeiska kyrkan i Mardin och hade själv sett hur prästen engagerade sig för de sjuka med att ordna läkare och logi i kyrkan, dessutom helt gratis.

När kistan hämtades till Midyat så samlades där hela Turabdin och även folk från alla byar i Hakkari. Prästen hade hjälpt även alla öst-assyrier och kaldéer i Hakkari-området.

Vem var då prästen Suleyman Maksimusa?

När Midyat attackerades juli 1915 under Seyfo så mördades de flesta medlemmar av hans familj. Han rövades bort av kurder, bara 9 år gammal. Han blev kvar fången till dess den ungturkiska mördarregimen förlorade kriget och kapitulerade i slutet av 1918.

Den nya regeringen ställde många av de styrande till svars för brott under kriget samt utfärdade ett dekret att alla bortrövade kvinnor och barn skulle friges eller återlämnas till sina anhöriga. De som inte hörsammade dekretet skulle komma att bestraffas. Många missionärer, protestanter och katoliker, kämpade aktivt för att rädda de bortrövade barnen.

Suleyman räddades också av missionärer och flyttades till ett barnhem i Aleppo. Där var det fullt med räddade pojkar och flickor. Alla barnen undervisades och lära sig ett yrke såsom skrädderi, skomakeri och jordbruk m.m.

Många av dessa barn erbjöds att åka till Europa, men Suleyman, som blev duktig skräddare och talade engelska, franska, arabiska och turkiska ville återvända till Midyat.

I slutet av 1920 kommer han till Midyat och ser fattigdom, misär, tiggeri och fullt med föräldralösa barn. Det första han gjorde var att öppna ett skrädderi och att samla många barn som lärlingar och att lära ut skrädderiyrket. Han var medveten om att yrkeskunnandet skulle komma att rädda deras liv.

Bland kända personer av hans lärlingar var Khoury Abdalla, Khoury Ibrahim Chalma och Yusuf Chamosho med flera. 1942 bestraffades de kristna ännu en gång, nu med höga straffskatter som ingen klarade av att betala. Nu började folk utvandra till Syrien. Men han blev kvar och fortsatte att lära ut skrädderiyrket och hans lärlingar började sprida sig till olika orter och arbeta.

1949 blev han präst för den kaldéiska kyrkan och därefter måste han även ha hand om hela Diyarbakir-vilayetet samt hela Hakkari-området. Han såg även där misären och förföljelserna vid den irakiska gränsen. Hans säte blev kaldéiska kyrkan i Mardin.

Prästen Suleyman hade därefter alltmer kontakter med tyskar, österrikare, italienare och fransmän med mera. Han fick löfte av dessa, som drev olika gymnasieskolor i Istanbul, att skicka studenter dit helt gratis.

Men för att kunna skicka dem till Istanbul och studera vid gymnasiet, så tog han alla studenter, skickat dem till Mardin för att klara av och gå ut klass åtta, alltså högstadiet. Alla dessa elever bodde och togs om hand av kaldéiska kyrkan och den som ansvarade för deras uppehälle var hans hustru Rahel.

Efterhand hade han lyckats skicka många till gymnasiet i Istanbul och under sommarloven kunde de åka till olika kloster i Frankrike och Italien för språkundervisning. Många hade lärt sig flytande franska och italienska.

1950 gick Turkiet med i Nato och i slutet av 1950-talet byggde Nato Pirinclik-basen utanför Diyarbakir. Då fick han uppdraget av Vatikanen att hålla gudstjänst i Natohögkvarteret för militärer från alla västländer.

Med tiden blev kaldéiska kyrkan i Mardin även en tillflyktsort för Nato-militärer som hade konflikter med sina fruar. Rahel tog hand om kvinnor som misshandlades av sina män och alla dessa kvinnor såg alltid Rahel som deras räddare. Under denna tid så var det obligatoriskt att etniska turkar skulle ha förtur till allt arbete som finns i Landet.

I början av 1960-talet bestämde sig Turkiet för att bygga en stor damm vid Eufrat-floden som kom att kallas KEBAN Baraji. Den som fick beställningen och ordern var ett franskt-italienskt konsortium. De försökte hitta tolkar till detta mega-projekt i Istanbul och huvudstaden Ankara men lyckades inte.

Konsortiet vände sig till de befintliga militärerna och frågade om var man kan hitta tolkar. Efter en gudstjänst i Diyarbakir tog de franska och italienska militärerna frågan upp om tolkar med prästen och han har redan många som talade franska och italienska.

Nu fick många anställning och dessutom i ledande positioner. Under denna tid led Midyat av fattigdom och stor arbetslöshet. Några av dem som fick anställning i ledande ställning var Michel Shakkire, Suleyman Maksi Mourad, Edib Sen och Ilyas Göksu med flera. Nu skulle de hjälpa till att anställa tusentals människor.

Ett av kraven var att anställa personer som kunde läsa och skriva turkiska. Det var inte många som kunde detta i Midyat under denna tid. Men de modiga Michel Shakkire och Ibrahim Maksimourad gjorde de obligatoriska testerna själva och efter några månader så hade de anställt flera hundra personer från Midyat, även muslimer. Nu kunde Midyat andas lite.

De flesta var arbetslösa och kunde nu få anställning med bra löner och villkor. Midyat-borna kunde nu andas ut ekonomiskt och detta påverkade hela Turabdin. De ledande personerna tog även hand om sysslan att sy arbetskläder till alla arbetare vid dammprojektet under många år. Midyat-borna hade nu sett massproduktion av arbetskläder och många anskaffade elektriska skrädderimaskiner.

Prästen hade förutom allt detta kämpat hårt för att skapa harmoni och vänskap mellan de olika kyrkorna. Han hade kommit överens med biskop Dolabani om att det var fritt för kaldéer att få själavård hos syrisk-ortodoxa och kaldéerna som var i minoritet firade även påsken med de ortodoxa och inte med katolikerna.

Vila i frid Pastor Suleyman Maksimousa

Özcan Kaldoyo