Byn Aynverdo var belägrad och attackerades dagligen av turkisk militär och kurdiska klaner. Attackerna pågick i 60 dagar utan att angriparna kunde besegra de kristna assyrier-syrianerna i byn. Assyrier-syrianerna som fanns i Aynverdo var resterna av hela folket, som på något sätt lyckats överleva i Tur Abdin. Det fanns inte längre någon hel familj, de flesta hade slagits sönder. Män utan kvinnor, kvinnor utan män och barn och barn utan föräldrar. Dessa rester hade förskansat sig i byn och de försvarade sig med alla möjliga medel för att överleva.

Efter 60 dagar och med 7 000 invånare i byn var allting förbrukat. Det rådde brist på mat, vatten, ammunition, ja på allt. Assyrier-syrianerna var alltför få och utmattade av hunger. Men den modige kaptenen Masud, med sina tvåtusen krigare höll ut.

En del kvinnor var så trötta att det övergick till desperation. De betraktade inte längre sina barn som sina egna, ville inte ens se dem, tog inte ens reda på om de levde. Det fanns en enda kvinna, Rakel, som hjälpte dessa barn. Rakel hade förlorat hela sin släkt. Hon hade överlevts bara av en slump. Turkiska militären hade dödat hela släkten och Rakel skonades bara för att hon skulle uppge var de hade sina värdesaker.

Kommendanten brukade öppna en stor kista och lät Rakel falla på knä framför den, så att hennes bröst var precis över kanten, så slog han igen locket och satte sig på det. Rakels bröst var spruckna och förstörda och hon behandlades av ammo Jirjo. När kommendanten under lång tid upprepade detta, blev hon också våldtagen av samtliga hans mannar. Precis när de höll på utbröt eldgivning i byn och militären gick för att se vad det var. Då kunde Rakel fly.

Den gamle ammo Jirjo gick runt med en säck på ryggen och samlade olika örter och kottar (Balute) och gjorde salvor och medicin. Ur säcken tog han upp och delade ut, allt efter vars och ens sjukdom. När han botade folk fick han en bit bröd, men han gav alltid brödet till de sårade krigarna. Han förbannade när hans mediciner inte hade någon verkan pga hungern och utmattningen.

Matförråden var tomma och alla vattenbrunnar var uttorkade. Till och med åsnorna var uppätna.

Turkarna skickade efter mer hjälp och krigsmateriel. Den 12 september 1915 begärde Teskillati mahsousans kommendant i Diyarbakir, Ömer Naci Bey, order från krigsministern att få slå ned upproret. Ömer Naci tillhörde den innersta kretsen av Ittihat Teraki, dvs det styrande ungturkiska partiet. Han hade deltagit i utrensningarna av alla kristna i och runt Diyarbakir.

Inrikesministern och en av arkitekterna bakom folkmordet, Talat Pascha, sände ett hemligt telegram den 23 maj 1915 till militärbefälhavarna att man skulle ställa muslimer, som hjälpte kristna undan folkmordet, inför krigsrätt. Denna krigsrätt innebar avrättning.

Den 3:e bataljonens chefskommendant, Mahmut Kamil Pascha, som mördade de flesta kristna i Erzurim-området, skickade också styrkor till Midyat- och Hasakh-området. Han skriver i sitt telegram i slutet av september 1915 att: ”upprorsmännen är assyrier-syrianer och inte armenier”. Han påstod också att assyrier-syrianer, ”likt armenierna”, hade mördat muslimerna i området och gjort uppror. Han beordrade 4:e armen från Mardin med sina bergskanoner, att ta sig till området. Han sände även order till den ökände Chettis-ledaren och mördaren, Edhem Bey, att också ansluta sig till styrkorna. Han skrev: ”De assyriska-syrianska upprorsmännen måste läxas upp.”

Den 28 september sände krigsminstern, Enver Pascha, telegram och sade att assyrier-syrianerna likt armenierna har dödat alla muslimer i trakterna och därmed har gjort uppror. Orderna gavs och lydde även: ”ta med cebel topu (bergskanonen).

Tusentals av de kriminella som släpptes ur fängelserna kom för att hjälpa de andra mördarna. Ömer Naci Bey delade upp sina styrkor. En del skickades till Beth Zabday (Azah, Idil). Även Beth Zabday-borna hade förskansat sig och försvarade sig mycket tappert. Resten skickades till Aynverdo.

Kapten Masud fick underrättelse om truppförstärkningarna och han samlade sitt byråd. Assyrier-syrianerna hade bildat byrådet och rådet hade valt Masud som enda beslutsfattare för försvaret. Masud hade låtit alla medlemmar i rådet lägga handen på Bibeln när de ingick sin ed. Eden var att försvara sig till döden.

När muhammedanerna var klara för anfall, skrek de:

-Nu skall lugn råda. Inte en enda droppe blod mer.

-De kristna kan återvända till sina byar.

-Anhil-borna har konverterat till islam och har överlevt.

-Sultanen är barmhärtig och förlåter.

-Turkarna har torkat sina knivar, de sitter i kafeet och röker vattenpipa (n’argile).

-Ni måste återvända och samla era döda och begrava dem. De luktar som svin.

-Tro inte att muhammedanerna skall ta hackor och spadar för att begrava era döda.

-Muhammed har segrat. Otrogna hundar, gavur (turkiska för otrogna), kafir (arabiska för detsamma), fillahno (kurdiska för kristna).

Dessa skrik upprepades dagligen. Men de som skrek var tvungna att hålla sig på avstånd. Ammo Stayfo kallades för Örnöga. Varhelst han såg ett huvud sticka upp siktade han mot pannan och sköt. Muhammedanerna var fördelade på flera läger. De vässade sina svärd.

När byrådet var samlat, berättade kapten Masud om den stora attacken som var planerad till söndagen. Fienden hade fått underrättelsen att alla assyrier-syrianer går till mässan på söndagsmorgonen. Därför planerade fienden sin attack vid denna tid. Dessutom kom en del präster för att övertala kapten Masud att kapitulera. Masud skickade tillbaka prästerna med svaret: ”Frihet eller död.” Masud fingrade på sitt radband och sade: ”Den som mottar friheten från främmande händer förblir en slav. De har bränt ner våra byar och kyrkor, huggit ner våra träd, det har blivit ruiner, gråt och blod. De flesta av våra männiksor är mördade. Vi har blivit lurade hundra gånger när muhammedanerna lade handen på koranen och lovade att inte skada oss. Men de struntade i sina löften och sin bok. De får krossa oss också om de kan. Vi får inte längre bli offerlamm. Frihet eller död.”

De djärva männen var beslutna att ännu en gång sätta allt på ett kort. Rådets medlemmar omfamnade och kysste varandra på båda kinderna och skildes åt. Rådet började snabbt förbereda hela byn för det stora slaget.

Långsamt flyttade sig (de muhammedanska) soldaterna. Varje dag tog de några steg längre upp. De hade inte bråttom. Av de begränsade skott som föll från assyrierna-syrianernas sida förstod de att där var ont om kulor och krut.

De visste också att assyrier-syrianerna hade bara några torra brödbitar att sätta mellan tänderna. De hade omringat dem på alla sidor och lät ingen människa komma in. Endast en del fotgängare hade lyckats smyga sig upp till byn Aynverdo. Då och då bröt sig större grupper ut, för att kunna ta emot förnödenheter utifrån.

Lördagen före angreppet förvandlades Aynverdo till en frihetsverkstad. På kyrkogården satt kvinnor och unga flickor och gjorde oavbrutet patronhylsor av bly och koppar. Många gick barfota. Alla skulle delta i slaget.

Smederna vässade knivar, svärd, yxor och hackor. Alllt förbereddes. Kvinnorna samlade högar med stenar.

På eftermiddagen samlades byrådet och man gick igenom planeringen. Invånarna var rädda och nervösa. De var nedslagna och deras huvuden hängde. Vissa av byrådets medlemmar såg väldigt rädda ut. Det var här ledarskapet visade sig.

Masud darrade aldrig i rösten eller kroppen. Han blev aldrig röd i ansiktet. När han fick rapporter om förberedelserna sade han: ”Det här blir sista slaget. Vi måste lura fienden. Fienden kommer att attackera tidigt på morgonen med vetskapen om att vi går i kyrkan och mässan. Vi har för lite ammunition. Vi måste låta fienden komma tills vi känner hans andedräkt. Slaget kommer att bli man mot man. Ingen får skjuta ett enda skott i onödan, det är order, inte ett enda skott. Alla får vila sig ordentligt. Assyrier-syrianernas överlevnad ligger i våra händer.”

Kommendanten skickade jämt och ständigt bud till byn att byn skulle kapitulera. Slutligen hade militären skickat ett nytt bud till kapten Masud: ”Du”får ett sista anstånd, ge dig i godo i morgon och du ska få amnesti, vi ska inte röra ett hår på dig. Annars, jag lovar vid Muhammed, skall vi spetsa er alla och sist dig, Masud.”

Masud svor och höll en sten i handen och tryckte så att handen blev blodig. Han talade som en blixt. Han lät blicken vandra mellan sina stridskamrater och såg upp på den obebodda himlen med uppsträckta armar och sade: ”Frihet eller död.” Alla kände sig lättade. Masud fortsatte: ”Ni känner till det bud som den hunden har skickat oss. Ni är mogna. Vi slåss för överlevnad. Vi har ingen ammunition, vi har inget bröd, vi har inget hopp och turkarna och kurderna är tillsammans emot oss i tusental. Den av er som vill gå behöver inte känna någon skam. Men jag vill dö en hederlig död och inte som ett lamm.” Med detta kände sig krigarna mer modiga.

Masud ville samla sina tankar och bad att ta en lur. Under tiden smekte Isa Poulos tobaksdosan med sina tjocka fingrar, kliade sitt huvud och fattade till slut sitt beslut. Isa Poulos gick och samlade tröskklubbor (dukuke) i byn. Han var en känd sångare och poet.

Senare, vid mörkret, samlade han många män, kvinnor och unga flickor och begav sig till samlingsplatsen för torkad djurskit. Den här natten var tung och orörlig, luften var tjock. Isa Polus gjorde upp en stor brasa. Han fördelade mannarna och började sjunga:

”Hemo Haye Hemo, Ha”

”Hemo Haye Hemo, Ha”.

Männen svarade, Hemo Haje, Hemo Ha och slog obarmhärtigt på den torkade skiten.

Kvinnorna höll takten, Hemo Haye Hemo, Ha och med klagoropen, tilili, tilili.

Hela byn Aynverdo förvandlades till en frihetens borg under sång och eld. Hela byn höll i takt och tilili-ropen från kvinnorna kom från alla håll i byn. Hela byn förvandlades till en festarena och med sången och tilili-ropen utmanade man fienden.

Sången av män och kvinnor och tilili-ropen var en signal att folket var berett att slåss och att dö en hederlig död.

Hemo Haye-sången sjungs alltid när man skalar kokt och torkat vete. Det är här kärleken mellan män och kvinnor visas. Männen slår hårt och visar sin styrka och kvinnorna visar konsten att samla det splittrade vetet med händerna.

Sången och dansen forsatte hela natten och fienden blev mer och mer orolig och rädd. Fienden som känner till traditionen, misstog sig pga sången och festligheterna att det fanns vete i byn. Nu fick de veta att folket till och med gjorde bulgur. Stridmoralen blev hög hos assyrier-syrianerna och den sjönk hos fienden.

Prästen kom och välsignade alla pojkar och flickor: ”Lycklig den som stupar för friheten och för sitt folk.” Prästen gav alla vin ur bägaren och detta var den sista nattvarden före slaget. Alla gjorde korstecknet när de drack.

Masud vaknade tidigt på morgonen. Hans hustru hade varit vaken hela natten.

-Farväl min hustru, sade han.

-Gud vare med Dig min hjälte, jag kommer sen, svarade hustrun.

Prästerna tog på sig sina ämbetsdräkter. De ville dö i sina dräkter. De gick till kyrkan och öppnade sina armar upp mot himlen.

Det skar i hjärtat på prästen Gavriye, som hade upplevt hela folkmordet. Han lyfte sina armar mot himlen och utropade: ”Hur länge ska assyrierna korsfästas ? Vi är människor, Kristus, vi är inte Gud som Du, vi håller inte ut, kom till oss med en uppståndelse.”

Masud fick rapporter att alla posteringarna i byn var förberedda och han gick och ställde sig i det främsta ledet.

Rakel samlade de modiga kvinnorna och de stod beredda vid stenhögarna.

I Aynverdo hade endast 700 man bössor. Resten av männen tog hackor, yxor och knivar, allt som gick att vässa och användas i försvaret av byn.

Kyrkklockorna ringde som vanligt. Det var dödstyst i hela byn. Det var en riktig söndag.

För första gången hade falkögat Stayfo fått order att inte skjuta på allt som rör sig. Han skulle också vänta tills han kände fiendens antetag.

De tusentals turkarna och kurderna började synas och de var spridda på flera olika ställen. Tusentals kom på hästar och resten till fots. I främsta ledet gick en man med en grön flagga, den symboliserar islam och dess heliga krig.

Ropen blev högre och högre: ”Allah u akbar, Allah u Akbar, Allah, Allah, Allah, Allah” vrålade de. ”Död åt de kristna hundarna, död åt de otrogna, död åt gavor, död åt kaffar, död åt dem”.

Assyrierna kunde se skillnad mellan turkar och kurder. Kurderna hade vita och gröna huvudbonader, medan många av de turkiska soldaterna bar röd fez på huvudet.

Fienden kom närmare och närmare. Masud lyfte sitt huvud när turkar och kurder vara bara några meter från dem. Då ropade han plötsligt: ”Eld, eld, nuro, nuro.”

Striden började överallt i byn. Snart övergick både assyrierna och turkarna till att slåss med svärd och knivar, ingen hann använda bössorna.

De kristna var få, turkarna och kurderna var mångdubbelt fler, det var en mot åtta.

Assyrierna/syrianerna rusade fram och tillbaka, svettiga och blodiga och eldade också på sina egna. En del av byns murar förstördes och turkarna kastade sig in i byn, våg efter våg.

Rakel med kvinnorna attackerade alla som kom in i byn med stenar. De ropade och de stämde in i tilililili. De kvinnor som har förlorat sina män och söner kastar de bästa stenarna !

Prästerna sprang fram och tillbaka och uppmuntrade de sina: ”Gud är med oss, låt inte kulorna missa, sikta mot deras fez. Nochekno Eyneyxo, jag kysser Era ögon. Kristus vinner ! Kristus vinner ! Slå mina barn, slå hårt ! Kristus vinner, Kristus vinner !” Kvinnorna stämde in med tilili, tilili, tilili, tilili.

Även prästen Gavriye gick fram och tillbaka och uppmuntrade: ”Gabore slå, Gabore slå, slå hjältar, slå hjältar. Det här är hämnden för våra mödrar, hämnden för våra fäder, slå hjältar, slå hjältar för hämnden för Era bröder, för Era systrar ! Slå mina pojkar, slå mina pojkar, det här är vår dag !”

Kvinnorna gick överallt i hela byn och angrep fienderna med stenar. Assyrierna kastade sig länge som lejon över angriparna. De slogs och högg med sina yxor och knivar. Detta betydde att motståndet var hårt mot de turkiska styrkorna. Fiendens hesa skrik: ”Hundar, hundar” hördes. Skrik och svordomar hördes på kurdiska, turkiska och arabiska.

Fienden föll ihop. De började till slut dra sig tillbaka i panik. De som hade tagit sig in i byn låg på marken, döda eller sårade.

Masud gav order att följa efter fienden. Munkarna kastade sig som lejon över de flyende turkiska styrkorna.

Fienden fortsatte fly i panik. Skriken från prästerna gav assyrierna mod: ”Slå mina pojkar, slå mina pojkar. Lycklig den som stupar för Kristus. Duktiga pojkar, Guds välsignelse följer Er. Ni slåss för den kristna tron. Vi är inga lamm. De dödas blod ropar på hämnd. Upp i Guds namn. Kristus segrar. Slå, Kristus segrar. Slå. Låt inte kulorna missa, sikta mot deras fez !” skrek och uppmuntrade biskopen oavbrutet.

Masud fick rapport om de assyriska förlusterna, som var 30 personer och att det inte fanns någon fientlig styrka kvar i Aynverdo.

Turkarnas och kurdernas flykt i panik fortsatte med assyrierna bakom sig.

Assyrierna kände till att fermanen som utfärdades av sultanen och som lästes av mullorna i alla moskeer gick ut på att utplåna de kristna. De visste att turkarna saknade gränser när det gällde barbariet. De hade tvingats att se på, till och med när en del flåddes eller brändes levande.

Assyrierna fortsatte att attackera den flyende fienden och satte kurs mot en del av deras läger.

Medan assyrierna slogs med svärd och knivar tog munkarna de osadlade hästarna och lastade förnödenheter från fienden på dem. Munkarna red fram och tillbaka på de osadlade hästarna med stora lådor i sin famn. Masud gav order att ta så mycket som möjligt från fienden. Munkarnas insats att rida de osadlade hästarna var stor. Genom insatsen kunde assyrierna få mat och ett stort antal nya vapen med mycket ny ammunition.

Masud gav order att dra tillbaka de styrkor som slogs med knivar och yxor och skickade istället en mindre styrka, beväpnad med de nya vapnen. Masud var besluten att inte ge ett andetag till fienden. Nu hade assyrierna ett övertag och fienden skulle inte få chansen att omgruppera sig.

Assyrierna sköt i fortsättningen från långt håll och de flesta fiendegrupperna skingrades åt var sitt håll. Många bland fienden flydde för gott och många var sysselsatta med att ta hand om sina sårade. Då kunde assyrierna komma över ytterligare förnödenheter, mat och ammunition.

Till slut var fienden krossad. Detta trots fiendens väldiga övertag i mannar och vapen. Assyrierna kunde äntligen känna säkerhet och stolthet.

Även de vänligt sinnade jezidierna kom med förnödenheter och information. De berättade att även assyrierna i Beth Zabday (Hasakh) hade försvarat sig tappert mot tusentals soldater från den turkiska armen och kurdiska klaner.

Det finns mycket starka skäl för alla assyrier-syrianer att hålla det hjältemodiga försvaret av Aynverdo som ett av de största av folkets händelser. Bybefolkningens hjältemodiga försvar och kyrkomännens uppmuntran och mod har gjort det möjligt för folket att överleva den förintelse som Seyfo innebar på andra ställen.

Södertälje den 28 april 2005

Özcan Kaldoyo

Häromdagen träffade jag en kurdisk aktivist, och han frågade mig vad jag tyckte om Öcalans budskap som lästes upp under Newroz i Diyarbakir.

Öcalan sa att betydelsen av Newroz ligger i frihetskriget mot den assyriske kungen, historiens despot och tyrann.

Jag sa omedelbart att detta är felaktigt och att det inte finns någon assyrisk kung vid namn Dehaq.

Jag sa att kurderna måste sluta komma med dessa falska påståenden.

Tidigare skrev kurdiska historiker att ordet Mesopotamien härstammar från ordet mezrabotan (en bosättning med 10 hushåll) och att ordet Hammurabi härstammar från hammuraben (upp med alla).

Denna myt är ursprungligen hämtad från en persisk bok som heter Shahnameh.

Och så här står det i Boken:

Smeden Kawas uppror mot tyrannen Kungen Dahaq den 21 mars. Enligt kurdisk mytologi regerade på hans tid, omkring 612 f.Kr., en kung vid namn Dehaq i de områden som nu bebos av de ovan nämnda befolkningsgrupperna.

Enligt mytologin sades denna kung vara mycket tyrannisk och barbarisk.

Dehaqs grymhet och brutalitet hade dock ökat ytterligare efter att han drabbats av en mycket svår sjukdom.

Det sägs att två ormhuvuden hade vuxit på båda hans axlar, vilket orsakade honom outhärdlig smärta.

Vissa hävdar till och med att det var två sår. Berättelsen har många versioner, och detta är en av dem.

För att bli helad så snabbt som möjligt kallade Dehaq till sig läkare från alla världens hörn för att rådgöra med dem.

En av dessa läkare eller medicinmän sägs ha gett råd kungen att det enda sättet han möjligen kunde bli botad var att han halshugger två unga män varje dag och matar deras hjärnor till ormarna, som genom att äta dem skulle förbli i vila och därmed minska hans smärta.

Dehaq sägs sedan ha beordrat sina undersåtar att ge honom huvudena på två unga män varje dag, vars hjärnor matades till ormarna.

Att så många unga människor dödades varje dag på detta sätt skapade ännu större hat mot kungen. Varje gång två unga män kom, dödade kungens bödel den ene och släppte den andre fri. I stället slaktade han ett får, blandade den dödade unge mannens hjärna och det slaktade fårets hjärna och gav den till ormarna, så att kungen fick lite fred en tid.

De unga män som släpptes flydde till bergen och blev med tiden fler och fler.

Kungens brutalitet blev för mycket och varade länge.

En smed vid namn Kawa hade redan gett bort några av sina söner till kungen och hade bara en son kvar.

När hans tur kom igen och kungens soldater stod vid hans dörr för att hämta hans ende son, gjorde Kawa motstånd och vägrade att överlämna sin ende son till döden, men berättade för dem att han själv skulle komma med sin son till slottet. Kawa var vaken och duglig, hade rest runt bland folket, väckt dem ur deras sömn, mobiliserat dem och gjort uppror mot denna grymme tyrann. Folket, som redan var trötta på Dehaqs och hans brutalitet, reste sig i uppror och stormade, anfört av Kawa, kungens slott. Dehaq besegrades och mördades av Kawa exakt den 21 mars 612 f.Kr.

källa: kurd.se

Som du kan läsa här finns det ingen assyrisk kung.

Även om myter är osanna kommer de så småningom att accepteras som sanningar om de upprepas tillräckligt ofta av politiska ledare.

Özcan Kaldoyo

MILLIYET 1 NOVEMBER 1987

Sammanfattning

Obligatorisk islamindoktrinering för assyrier: Religiösa trakasserier driver på migrationen till Europa:

Assyrier som bor i Mardin och omgivningarna väljer att migrera till Europa på grund av ökande religiösa påtryckningar.

Student: Trakasserad av klasskamrater, tvingad att bära kniv: En assyrisk student, trakasserad av sina muslimska klasskamrater, tvingas bära kniv för att kunna försvara sig.

Noas ättlingar i en svår situation:

assyriskt barn tvingas bära kniv för självförsvar: Ett assyrisk barn i Republiken Turkiet kunde inte föreställa sig att han skulle tvingas bära en kniv i fickan för att skydda sig från sina muslimska klasskamrater.

Prästen İbrahim Türker: Vår stat försöker lära våra barn islam:

Lärare vid Midyat High School:

”Det är en god gärning att göra dessa vantrogna till muslimer”: En lärare vid Midyat High School omsätter denna uppfattning i praktiken och säger:

”Det är en stor god gärning att göra dessa vantrogna till muslimer”.

Mardin Deyrulzafaran-klostret: Obligatorisk religionsundervisning bör avskaffas:

Fader İbrahim Türker från Mardin Deyrulzafaran-klostret vill att obligatorisk religionsundervisning ska avskaffas.

Metropolit Samuel Aktaş från Mardin klagar över religiöst förtryck, särskilt sedan 1983, och säger att barnen inte vill gå i skolan.

Översatt av

Özcan Kaldoyo

Den kaldeiska patriarken höll en predikan vid en julgudstjänst som den irakiske premiärministern deltog i.

Patriarken betonade vikten av fredlig samexistens, tolerans och normalisering.

Dagen efter tolkades hans ord om ”normalisering” som att han ville normalisera relationerna med Israel.

Trots att han förnekar allt detta hotas hans liv av miliser.

Vissa islamistiska miliser har också hotat att attackera kyrkor och andra kristna sammankomster.

Antalet kristna var över 1,5 miljoner år 2000, men idag är det under 400 000.

Denna situation bör fördömas kraftigt av den svenska regeringen, och de som uttalar hoten bör ställas inför rätta.

Ett hot mot en kyrklig ledare är ett hot mot alla kristna i landet.

Özcan Kaldoyo

Av oss assyrier-syrianer-kaldéer har tusentals bott i Södertälje sedan 1975.

Om man minns hur stadskärnan såg ut då, är mycket ändrat från den tiden.

Alla restauranger och stora uteserveringar på torget är nya.

Luna-byggnaden är mycket förändrad.

De stora byggnaderna, särskilt de stora hotellbyggnaderna mitt i stadskärnan är helt nya.

Vart har alla banker och postkontoret tagit vägen osv.?

Att under sådana förhållanden hänga upp sig på ett litet monument är helt obegripligt för oss.

Vi som försvarar ett monument skriver alltid under med våra namn.

Skriv era namn också, så att vi kan etablera en dialog för att bättre förstå varandra.

ACSA, assyrian-chaldean-syriac association

Özcan Kaldoyo

Jakob Rohyo

Den före detta islamisten Mohammed Saleh, som har bott i Göteborg i 25 år, kommer från Irak.

Han var själv islamist och undervisade i moskéer.

Han lämnade islamisterna för tre år sedan och fortsätter att bekämpa dem genom sina YouTube- och TikTok-sändningar.

Med 10 tusentals dagliga tittare är han en av de största.

Han fördömer islam som kvinnors, barns och icke-muslimers största fiende.

Han predikar islam som ett hot mot hela mänskligheten och kräver utvisning av alla islamister.

PROGRAMMET SPELADES 26 AUGUSTI.

”IS-terrorist: Hör du det där onde Murtad (före detta muslim), ditt onda svin, du svär,

Vår profet!

Vi kommer att slakta dig snart!

Jag lovar vid Gud, Jag lovar vid Gud;

Ditt öde kommer att bli som Salvan Monika (Koranbrännaren, mördad)!

Vi kommer att slakta dig, om Gud vill!

MS: Var är du?

IS Terrorist: Du ska få se hur vi hugger av ditt huvud!

Må Gud förbanna dig!

Kom till Lyon (Frankrike), Vi kommer att hugga av dtt huvud!

Du kan spela som du vill allt, jag heter Ibrahim.

MS: Var bor du?

IS-terrorist: Lyon, Lyon. Vi är Islamiska staten!

Vi dödade yazidi-svin. Vi tog deras kvinnor som sexslavar. ”

Översatt av: Özcan Kaldoyo