En författare är för min del som en kock. Om han kan använda ingredienserna på rätt sätt och vid rätt tidpunkt så blir det en god maträtt. Kan han inte göra det så blir maträtten osmaklig.

Det är just detta som Assad Sauma har åstadkommit med Juhanon Dolabanis dagbok.

Alla vet att Juhanon Dolabani inte har skrivit särskilt mycket om Seyfo trots att han befann sig i Mardin de år som Seyfo ägde rum.

Därför borde Assad Sauma ha tagit hänsyn till detta.

Men jag antar att Assad Sauma är blind för detta, eftersom han främst koncentrerar sig på vårt folks namnkonflikt. Hans främsta syfte var att påvisa att Juhanon Dolabani kallade sig för aramé.

Läsaren av boken kommer att bli förvirrad eftersom mycket handlar om Seyfotiden och Assad Sauma kan inte beskriva vad det var för tid.

Assyrier-kaldéer-syrianer och armenier hade utplånats i Mardin, men författaren höjer de styrande till skyarna utan att beskriva den aktuella tiden på ett korrekt sätt.

Så här står det på sid 35, när Assad Sauma skall beskriva Juhanon Dolabanis dagbok: ”Mardin är en gammal stad, ståtlig likt en drottning skådar den söderut över Mesopotamien. Staden har vittnat om olika tider och olika riken fram till dess att den hamnade i turkarnas händer. Turkarna fattade tycke för staden och ville föröka dess ära och smycka den som en vacker brud. I regionen byggde de skolor, vägar olika byggnader och drog elektricitet som strålade om nätterna och liknade en andra himmel med stjärnor.”

Hur kan Assad Sauma skriva ett sådant stycke utan att förklara sammanhanget när, var och hur ?

Mardin hade gott om skolor innan Seyfo. Många kända personligheter gick i dessa skolor och en av dem var just Juhanon Dolabani. Alla dessa skolor stängdes efter Seyfo. Inte ens till idag har Mardin skolor av samma kvalitet som före Seyfo.

Dessutom börjar Assad Sauma beskriva dagboken om hur den hyllar de turkiska styresmännen till skyarna utan att det lämnas en riktig förklaring. Alla som har lärt sig något om Seyfo kan läsa här hur turkiska styresmän och militärer hyllar och respekterar den syrisk-ortodoxa patriarken under en resa 1919.

Elias Shaker blev patriark 1917 och skulle göra en vandring 1919 och vill ha med Juhanon Dolabani under resan. Så här står det på sid 59: ”Många människor samlades kring patriarken för att ta farväl av honom. Vid porten följde officeren Hussain Zaki Beg med flera styresmän och soldater till patriarken. Patriarken tog farväl av officeren. Patriarken talade och hyllade styresmännen som godhjärtade och rättvisa. Under hela resan till Amid (Diyarbakir) hyllas och respekteras patriarken av alla styresmän och militärer. I Amid välkomnas patriarken av guvernören och alla andra styresmän. I staden Edessa är det samma respekt med guvernören i spetsen.”

Fram till Aleppo, by för by, stad för stad så skriver Assad Sauma om denna stora respekt utan att kunna beskriva vad det är för tid, tidsanda och klimat då i Turkiet.

Det finns gott om personer bland vårt folk som hade kunnat beskriva denna tid för att inte förvirra läsaren, men Assad Sauma tog inte hjälp av någon sådan. Nu är det undertecknad som måste rädda hans läsare från att drabbas av förvirringen i denna bok.

Ungturkarna (Ittihat ve Terakki) med Talat Pasha, Enver Pasha och Jemal Pasha tog makten genom en militärkupp 1913. Det styrde med järnhand och drog in landet i första världskriget 1914. Folkmordet Seyfo ägde rum från 1914 till slutet av 1918.

Oktober 1918 kapitulerade ungturkarna och de styrande Tala, Enver och Jemal Pasha flydde till Tyskland. Den första regering som tillträdde i slutet av 1918 erkände massmorden och började ställa de flesta styresmän och militärer som härjat under Seyfo inför militärdomstolar. Många hängdes eller dömdes till långa fängelsestraff under 1919.

Även den ökände massmördaren, guvernören i Diyarbekir, Reshid Bey, som kallades för blodhund greps i slutet av 1918 men lyckades fly februari 1919. När han så upptäckte att polis var på väg att gripa honom, tog han fegt sitt liv genom att skjuta sig i huvudet. Journalister hade intervjuat honom under tiden han satt fängslad och hade frågat ut honom om hans begångna massmord på barn och kvinnor.

Alla regeringar som hade makten under just denna tid gjorde mycket för att mildra omständigheterna för de kristna i Turkiet. Detta skedde naturligtvis pga tryck från engelsmän och fransmän.

Assad Sauma har helt missat att beskriva att det var ett sådant klimat som rådde just vid den tidpunkten i Turkiet och som var anledningen till den stora respekt som visades patriarken.

Något som Assad Sauma också givetvis förbigår är att detta stöd för kristna i Turkiet bara var tillfälligt och varade tills staten Turkiet bildades och ytterligare en stark och exkluderande ideologi fick makten.

Detta visade sig alltså även för patriarken Elias Shaker som 1932 deporterades från Turkiet utan att någonsin få komma tillbaka.

Assad Sauma borde förklara sig när det gäller varför han utelämnar så viktiga detaljer i boken som hade kunnat ge en rättvisande bild av de händelser som beskrivs här ovan.

Jag tycker att Assad Saumas bok förvirrar läsarna och bör förpassas till papperskorgen.

Men turkiska staten betalar vad som helst för att en sådan bok ska publiceras idag.

Özcan Kaldoyo