Den här krönikan var den armeniske journalisten Hrant Dinks sista. Den publicerades, i tidningen AGOS som han själv grundade, samma dag som han mördades av Turkiska staten. Han kände hur utsatt han var. Mordet på Hrant Dink är ännu et bevis på folkmordet 1915. Översättning från Turkiska av Dikran Ego.

I början var jag inte orolig för åklagarmyndighetens anklagelser och förundersökningen som hade startat mot mig p g a att jag hade “förolämpat turkiskheten”. Detta var inte den första förundersökningen. Jag hade erfarenhet av ett liknande fall i staden Urfa. Vid ett tal under en konferens i Urfa år 2002 hade jag sagt att ”jag är inte turk… utan en turkisk armenier” och p g a detta anklagades jag för att ha ”förolämpat turkiskheten”, vilket följdes av en treårig domstolsprocess.

Jag hade inte den minsta aningen om hur det gick i rättegångarna. Jag brydde mig inte. Mina advokatvänner skötte det hela. Jag var inte heller orolig när jag kallades till förhör hos åklagarmyndigheten i Þiþli. Jag trodde på det jag skrev och min välvilja. När åklagaren skulle bedöma helheten av min text och inte stirra sig blind på den otydliga ”meningen” skulle han enkelt komma fram till att mina avsikter inte var att ”förolämpa turkiskheten” och med det skulle den här komedin nå sitt slut. Jag var hur säker som helst att anklagelserna inte skulle leda till någonting.

Jag var samlad
Men det är otroligt! Jag stämdes. Men jag var optimistisk ändå. Till och med till den graden, att när jag blev uppringd av ett direktsänt debattprogram på en tv-kanal, sade jag följande till advokaten som stämde mig: ”Var inte så glad, jag kommer inte att fällas för denna anklagelse, och om jag fälls kommer jag att lämna landet”. Jag var självsäker och samlad, i mina texter hade jag inte den minsta avsikten att förolämpa turkiskhet. Folk som har läst min textserie i sin helhet hade förstått det klart och tydligt. Expertgruppen som tillkallades från Istanbul Universitetet framförde i sin rapport att jag inte hade gjort mig skyldig till någonting. Jag hade ingen anledning att oroa mig, under något skede i rättsprocessens skulle man säkerligen inse att man är på helt fel spår tänkte jag.
Ha tålamod, ha tålamod…
Men åtalet lades inte ner. Trotts expertgruppens rapport krävde åklagaren fällning. Till följd av det dömdes jag till sex månaders fängelse. När jag hörde domen, förbyttes alla hoppfulla känslor jag hyste under hela rättegångsprocessen till en djup besvikelse. Jag var förvirrad. Jag var i allra högsta grad sårad och upprorisk. För att orka med den flera månader långa processen hade jag hela tiden sagt till mig själv: ”Vänta och se nu! När domen kommer och jag frikänns, då kommer ni att ångra allt det ni har sagt och skrivit om mig”. Under vartenda sammanträde upprepades det att jag har sagt att ”turkens blod är giftigt”, i tidningsartiklar och tv-debatter återkom detta citat hela tiden. För varje gång gjordes jag mer känd för att vara ”turkfientlig”. I domstolskorridorerna blev jag måltavla för fascisternas rasistiska svordomar. Skymford haglade oavbrutet. Flera hundra samtal, e-mail och hotfulla brev kom allt frekventare för varje dag som gick, under flera månader. För att stå ut med allt detta sade jag till mig själv ”ha tålamod och vänta på den friande domen”. När domen väl kom skulle sanningen komma fram alla dessa människor skulle skämmas för det de har gjort.

Mitt enda vapen var min uppriktighet
Men nu kom domen och alla mina förhoppningar krossades. Nu befann jag mig i en människas värsta tänkbara tillstånd. Domarens domslut förkunnades i ”hela det turkiska folkets namn” och detta betydde även att jag juridiskt sett hade förklarats ha ”förolämpat turkiskheten”. Jag kunde tåla allt, men detta var omöjligt för mig att tåla. Enligt min mening är det rasism att förnedra människor som man lever med och bland p g a deras religiösa och etniska tillhörighet, och detta kan intet på något sätt förlåtas. I detta psykiska tillstånd förklarade jag för mina mediakollegor, som väntade utanför min dörr för att få reda på om jag skulle fullfölja det jag hade sagt förut, att jag skulle lämna landet om jag döms, att jag skulle tala med mina advokater, och överklaga domen till högsta domstol och till och med till EU-domstolen för mänskliga rättigheter om jag måste. Om jag inte lyckas rentvå mig där heller, då skulle jag lämna landet. Därför att en person som döms för något som kränker andra människor som man lever med och bland inte har rätten att leva tillsammans med dessa. Även när jag gjorde detta uttalande var jag mycket känslomässig som alltid. Mitt enda vapen var min uppriktighet.

Svart komedi
Men de mörka krafterna som marginaliserade och isolerade mig inför ögonen på det turkiska folket och gjorde mig till en levande måltavla fick inte nog. Dessa anklagade och stämde mig för mitt uttalande, med motiveringen att jag försökte påverka domstolen. Trots att uttalandet hade publicerats i alla andra mediakanaler, hade publiceringen i min tidning AGOS stuckit dessa mörka krafter i ögat. Nu var det både jag och AGOS ansvariga som ställdes inför rätta för försök att påverka domstolen. ”Det måste vara detta som kallas för svart komedi” tänkte jag. Det är jag som är den åtalade, vem kan ha rätten att försvara sig och försöka påverka domstolen mer än den åtalade? Men Nej! Tänk vilken komedi, att jag nu ska ställas till svars för att jag försöker påverka domstolen.

”I den turkiska statens namn”
Jag måste erkänna att jag har tappat förtroende för den turkiska ”rättskipningen” och ”rättssäkerheten” rejält. Hur ska jag inte tappa det? Har inte dessa domare och åklagare läst och utbildad sig på universitet och rättsvetenskapliga fakulteter? Bör inte dessa besitta kunskapen att förstå det de läser? Det visar sig vara så att rättsväsendet i detta land inte är oberoende, och detta döljs inte, till och med statliga personer och politiker säger det helt öppet. Rättsväsendet skyddar inte folkets rätt utan den skyddar statens. Rättsväsendet är inte vid folkets sida, utan är ett verktyg i statens händer. Hursomhelst, trots att den fällande domen förkunnades i ”hela det turkiska folkets namn” är jag hur säker som helst på att det inte var så, utan den förkunnades i ”den turkiska statens namn”. Därför skulle mina advokater överklaga domen. Men fanns det några garantier för att dessa mörka krafter, som ville sätta mig på plats, inte hade inflytande även i högsta domstolen? Å andra sidan, har högsta domstolen alltid dömt rättvist? Var det inte samma instans som hade skrivit under den orättvisa domen som godkände beslagtagandet av minoritetsstiftelsernas fasta egendomar?

Trots riksåklagarens bemödande
Nu hade vi överklagat, vad hände då? Trots riksåklagarens yttrande, som var enhälligt med expertgruppens rapport som förklarade mig oskyldig till alla anklagelser, fällde högsta domstolen mig. Så som jag är säker på det jag skriver, måste även riksåklagaren ha varit säker på det han läst, varför han beslutade att ta fallet up till högsta domstolens plenumsammanträde. Men vad ska man säga, troligen hade de mörka krafterna som ville sätta mig på plats under processens alla stadier, med för mig okända metoder, dykt upp även där och styrt det hela bakom kulisserna. Även i plenumsammanträdet förkunnades det med stor majoritet att jag har gjort mig skyldigt till ”förolämpning av turkiskheten”.

Likt en Duva
Det är helt klart att personerna som ville tvinga mig till ensamhet, isolation och försvarslöshet hade lyckats, enligt dem själva. Redan nu hade man med hjälp av en smutskastningskampanj framställt mig inför folkets ögon som Hrant Dink, mannen som ”förolämpar turkiskheten”. I och med det hetsade man upp en större grupp människor som inte bör ignoreras, utan måste tas på fullt allvar. Medborgarna stormade min dator med ilskna och hotfulla texter. (Jag vill även notera att ett av dessa brev som postades från Bursa var mycket oroväckande och hotfullt. Trots att jag hade lämnat detta brev till åklagarmyndigheten i Þiþli har det inte hänt någonting). Hur allvarligt menade är dessa hot? Det kan jag ärligt talat inte bedöma. Det som verkligen var ett hot för mig var den outhärdliga psykiska tortyr som jag upplevde. “Vad tänker nu dessa människor om mig”, frågan som jag ställde mig höll på att tugga sönder min hjärna. Tyvärr var jag nu känd mer än någonsin förut, och det skulle få människor att peka på mig och säga “ Titta, är det inte den där armeniern?” Jag kände mer och mer av dessa blickar som riktades mot mig. Och till följd av detta var jag ständigt orolig och på min vakt, vilket var rena tortyren för min själ. Tortyren bestod av två olika delar. Den ena var osäkerheten och den andra oron. Den ena ledde till uppmärksamhet och den andra till rädslan. Liksom en duva… hade jag placerat ögon till höger och vänster, fram och bak. Mitt huvud var lika rörligt som en duvas… och fort nog för att vända i ett ögonblick.

Priset… här har ni är priset
Vad brukade utrikesminister Abdullah Gül säga? Vad brukade justitieministern Cemil Cicek säga? ”Man behöver inte överdriva paragraf 301. Finns det någon som har dömts eller fängslats för den? De får det att låta som om man betalar ett pris bara genom att sitta i fängelse… här har ni priset… här har ni priset… Hej ministrar! Vet ni hur det känns för en människa att dömas till en duvas rädsla och oro? Vet ni? Har ni aldrig sett duvor?

Det som kallas för “På liv och död”
Vad jag upplever nu är inte lätt… vare sig för mig och min familj. Vi har då och då allvarligt funderat på att lämna landet. När hotet kom allt närmare min familj… Då kände jag mig hjälplös. Det som kallas ”På liv och död” måste vara denna känsla. Jag skulle kunna stå emot förtrycket och slåss för min självständighet och rätt, men jag hade inte rätt att utsätta andras liv i min bekantskap för fara. Jag skulle kunna vara min egen hjälte, men jag skulle aldrig spela hjälte med fara för min familj eller någon annan utomstående. Det var just i sådana situationer som jag samlade mina barn och min familj och sökte stöd hos dem. Jag fick alltid stort stöd av min familj. De hade full tillit till mig. De ville vara där jag är. Hade jag sagt ”nu går vi”, hade de följt med, hade jag sagt att ”vi stannar”, hade de stannat.

Stanna och kämpa
Om vi skulle lämna landet, vart skulle vi ta vägen då? Till Armenien? Jag som inte tål orättvisor, hur skulle jag tåla orättvisorna där? Skulle inte jag dras in i eländiga problem där också? Tanken att leva i Europa var helt utesluten. Jag kunde inte ens klara av mer än tre dagar i Europa, den fjärde dagen börjar jag säga ”när ska det ta slut och jag återvänder hem”? Jag älskar och saknar mitt land och mår dåligt av att vara utanför det, vad har jag där att göra? Bekvämlighet var något som störde mig! Jag kan aldrig fly från ett ”kokande helvete” till ett lugnt och bekvämt ”himmelsrike”, detta passar inte min karaktär. Vi var människor som var beredda att förvandlade helvetet vi levde i till ett himmelsrike. Att stanna kvar och leva i Turkiet var vår fria vilja, och även vår skyldighet till alla som har stött oss. Och av respekt för de tusentals människor som vi kände, och de som vi inte kände men som kämpade för demokrati. Vi skulle stanna och kämpa. Om vi skulle tvingas lämna landet… så som 1915… liksom våra förfäder… utan att veta vart vi ska… i deras fotspår där de vandrade… känna samma smärta och vånda som de kände … Med denna känsla av övergivenhet skulle vi lämna vårt land. Och vi skulle gå dit, dit våra fötter tar oss, dock mot våra hjärtans vilja. Var denna plats än må vara.

Orolig och självständig
Jag hoppas att vi aldrig någonsin mer behöver uppleva känslan av att tvingas lämna våra hem. Tröstlösheten och hopplösheten är redan tillräcklig stora för att man ska avstå från att leva vidare. Nu skulle jag överklaga till EU-domstolen för mänskliga rättigheter. Hur många år denna process kommer att ta vet inte jag. Men det jag vet och som får mig att må bra är att jag kommer att leva i Turkiet tills domen kommer från EU domstolen. Om det kommer en friande dom kommer jag självklart bli gladare, och detta skulle betyda att jag aldrig behöver lämna mitt land. Med stor sannolikhet kommer 2007 bli ett svårt år för mig. Anklagelserna kommer att fortsätta och nya kommer att komma. Vem vet vilka orättvisor jag kommer att mötas av? Men trots alla dessa händelser kommer jag att räkna denna verklighet som min säkerhet. Ja, jag kommer att känna mig som en rastlös duva, men jag vet också att människorna i detta land inte rör duvorna. Duvorna brukar till och med leva i staden och bland folkmassorna. Jo, lite rastlösa men minst lika fria.

Hrant Dink (19 Januari 2007) nr: 564