Vissa patriotiska kristna har inte haft något emot att utvandra, om de därigenom kunnat leva tryggare. Hur mycket de än lydde myndigheterna och hedrade turkarna, vann de ingen sympati och inget tillmötesgående från deras sida. De insåg att detta var en återvändsgränd och började i smågrupper söka sin tillflykt till yezidierna i Sinjars bergsområde. De fördrog landsflykt framför inkallelser, då de förstod att den som lät värva sig bara kunde se fram mot fördärv och undergång. De tog avsked av sina anhöriga och vänner. De sade: ”Död med heder i främmande land är bättre än död i förödmjukelse för en förrädisk regerings sak.”

Våren 1915 började det komma olycksbådande nyheter från Van och Erzerum om att Turkiet dragit sin vredes svärd mot armenierna och alla kristna och beredde sig att förrädiskt förgöra dem. Det var främst en del yngre som då i all hast begav sig till Sinjar för att undkomma och rädda sina liv. De påminde om Jakob när han förorättats av Esau och flydde till Harran, om Moses när han flydde från den tyranniske farao till Midjans land eller om Elias när han flydde till Sarfia i Sidon av fruktan för den lömske Ahab.

Vid sin ankomst till Sinjar, mottogs de mycket hjärtligt av yezidierna och främst då av deras Sheikh Hamo Sharro. De fick rikliga gåvor och först och främst asyl. De öppnade levebrödets och vinningens dörrar för dem och tilldelade dem hus eller tält. Yezidierna har gjort sig förtjänta av allt beröm och stort tack.
Men flyktingarna oroades av att de inte fick några nyheter från sina anhöriga. De visste att dessa var utsatta för fara och befann sig i onda fienders klor. Mörka moln av oro och farhågor lade sig över dem. Vågor av ängslan sköljde över dem. I juli månad gick det rykten om att kristna fördes bort i fångkolonner och massakrerades. Oron och fruktan tilltog och det stod klart för flyktingarna att deras anhöriga och vänner råkat ut för vilddjur och höll på att jagas ut ur sitt land.

På hösten 1915 utbröt tyfoidfeber bland dem till följd av den starka fruktan de kände. Det ledde till att ledande yezidier, särskilt Mamisas hövding Ashur, fattade avsmak för dem och tvang dem bort från deras hus för att inte själva bli smittade. Ja, Ashur blev så rädd att han beslöt samla alla sjuka kristna på en plats för att låta dem dö där och skydda Sinjars invånare mot vidare olyckor. De kristna vände sig då till sin beskyddare Hamo Sharro, Sinjars överhuvud. Denne kallade till sig Ashur, hotade honom med de grövsta tillmälen och fick honom att ändra sig. De kom överens om att ett område hos Mamisa skulle reserveras för de kristna, där de kunde bo tills de tillfrisknat.

Det var svårt att behandla och bota de som drabbats av epidemin. De kristna kunde inte skicka brev till Mosul eller Mardin för att beställa medicin. Resultatet blev att ett tjugotal av de drabbade avled av febern. Ashur och byns folk vredgades på dem och ville köra bort allihop från deras by. De kristna tog då sin tillflykt till Hamo Sharro igen. Denne lade ned ny möda och avsatte en stor kulle åt dem istället för byn. Han tillät dem bygga hus och hyddor av ek trä där de kunde få husrum under hösten fram tills vintern kom. Han sade till dem: ”Jag ser att det är bäst för er att bo i närheten av mig.” När vintern kom och det blev svårt att bo kvar i hyddorna, byggde de kristna hus av tegel, först av allt en stor lokal, dit de kunde gå för bön och andakt. Gud sände dem en kaldeisk präst, Yusuf Tefenkji, som skrämts iväg från sitt hem i Mardin och begett sig till Sinjar. Han tjänade sin nya församling med mycken nit, förrättade nattvarden och utdelade de heliga nådemedlen. När han ville återvända till hemstaden, utsåg han efter samråd med Hamo Sharro läraren Farjallah Kaspo till efterträdare. Denne hade dragit Hamo Sharros uppmärksamhet till sig och gjort sig omtyckt bland alla kristna där. Hamo Sharro accepterade valet och åtog sig att även i fortsättningen behandla de kristna väl och hjälpa dem efter förmåga.

Det var obeskrivligt gripande att se de kristna fira gudstjänst i sin nya helgedom, om än utan ordinerad präst. Först läste de rosenkransbönen. Sedan läste läraren ur Nya testamentet eller någon andlig berättelse. Man sjöng uppbyggliga sånger på både arabiska och armeniska. Kristna strömmade till från de mest avlägsna platser, upp till två timmars väg därifrån. De bönföll Gud i hans eviga majestät att hålla allt ont borta från dem. De anropade de första kristna fäderna. Deras närvaro bland yezidierna skyddade dem dessutom mot spott och spe, förolämpningar och förbannelser samt alkoholhaltiga drycker, som var djupt avskydda av yezidierna, som straffade dem som drack sådant. Det kristna blev, så som läget var, som munkar i ett kloster och följde på så vis Pauli råd. Deras kärlek rymde inget skrymt. De fann ondskan förhatlig och höll sig till det goda. De älskade och hedrade varandra. De sände brinnande böner till sin Herre. De var uthålliga i motgången. De bad idogt. De avstod från att förbanna och välsignade gärna. ”Gör goda gärningar inför Gud såväl som människor.”

Den kristna kolonin byggde ett sextiotal bostadshus på Sinjarmassivet. De inrättade också ett sjukhus, dit alla sjuka fördes. Det förestods av läraren Farjallah. Han samlade in gåvor och allmosor från församlingsmedlemmarna för att vårda och livnära patienterna. Han såg osvikligt till dem morgon och kväll och vårdade sig om allt de behövde tills de var återställda. Om det inte hade varit för honom, skulle många inte återhämtat sig utan blivit högtidligen begravda.

En av flyktingarna som kom till Sinjar var Tuma son av Rafael Bosik. Han hade lämnat Viranshehir, förföljd av Huseyin Kanjos gäng, som besköt honom och träffade honom med en kula i axeln. Han sökte skydd hos Aniza-beduinerna. På sin vidare väg till Sinjar stötte han på en son till kurden Ibrahim Pasha och hans liga. Han träffades av ett spjut hugg och höll på att stryka med. Men Gud räddade honom som genom ett under. Han kom fram till Sinjar, men i ett medtaget och skräckslaget tillstånd. Efter några månader drabbades han av tyfoidfeber. Han stod ut med sitt lidande en tid men avled till slut. Kaldéprästen Yusuf Tefenkji, som ännu var där, gav honom den sista smörjelsen. Han blev 39 år. När hans far i Aleppo fick reda på det, blev han djupt deprimerad. Han återvände till Mardin och dog strax därpå av sorg. Det kan nämnas att ingen medlem av familjen Bosik blev inkallad under kriget.

I mars 1916 började kolonner av armenier anlända från trakterna kring Shaddada och Deyr-Zor till Sinjars södra delar. Deras nöd och elände förvärrades av fiendens försök att driva ut dem i vildmarken för att de efterhand skulle dö av törst. När yezidierna upptäckte dem, gick de ut och tog hand om unga pojkar och flickor, som nakna och utmärglade fördes upp till Sinjars kristna församling. Deras ansikten var bleka, benknotorna stack fram och de var mer levande än döda. Men deras trosfränder mottog dem vänligt, gjorde allt för att hjälpa dem och uppmuntrade dem som hade gott om tid med dem.

Vid den tiden anlände en grupp Mardin-bor i ett beklagligt tillstånd till Sinjar. De hade flytt undan de rovgiriga vargarna i Shaddada och på andra orter. Bland dem fanns Sa’id Tarzibashis fru Susanne och hans son Yakub. När hon anlände till Sinjar, var hennes utseende vanställt till följd av de hemskastrapatser hon gått igenom. Hon hade svårt för att tala. De kristna och särskilt Abdulkarim Kara-Kelle gjorde allt för att vårda henne och till slut tillfrisknade hon. I fortsättningen mottog Sinjar många olycksdrabbade kvinnor och män, sammanlagt 300. De hade tvingats fly för fiendens förrädiska överfall och blev som vanligt väl behandlade av de kristna.

Antalet kristna tilltog och därmed försörjningsproblemen. Den religiösa avunden skakade mångas självkänsla. Man organiserade en välgörenhetssubskription för att hjälpa de nyanlände och lyckades engång samla in 2.400 piaster och en annan gång 2.000. Särskilt generösa bidragsgivare var Elias Malo, Abdulkarim Kara-Kelle och Elias Shoha.

När sommaren 1916 kom, fick de kristna bättre tillfällen att livnära sig. De tog arbete i yezidiernas vingårdar och trädgårdar och delade på vinsten. Andra skrev brev till sina anhöriga i Mardin och fick nålar, mastix, socker, alun, silver, guld och liknande. Sedan gick de runt i byarna och bytte ut detta mot vete, korn och linser för sin och sina trosfränders mat. Herren såg med välbehag på dem och ökade deras tillgångar så att det räckte både för dem själva och för andra.

Det blev dyrtid. Priserna på livsmedel steg våld samt och en hungersnöd hotade. En del kristna begav sig utan att bry sig om farorna ned till beduin stammen Tay. De kom tillbaka med stora mängder korn, durra, majs och annat, vilket väl räckte för deras försörjning, så att de kunde leva ett riktigt hyggligt liv, fruktsamt som efter en torka. De lovprisade Gud och tackade Honom för att han visat sig så god och frikostig. När Hamo Sharro såg vad de kristna åstadkommit, kunde han inte låta bli att utbrista: ”Jag är mycket imponerad av er, kristna. Vi har haft all möda att försörja oss, vi som äger åkrar, vingårdar och boskap, det ni kan se inför era ögon. Vi behövde er, Gud välsigne er för er omtanke och möda!” Egendomligt var att många yezidier, som såg de kristnas välstånd, ville plundra dem. När rykten härom nådde Hamo Sharro, gav han order till härolden att förkunna: ”Den som stjäl något från de kristna straffar jag genom att ta hans hus och landsförvisa honom.”

Denna order behövde bara verkställas mot en man i den lystna halakit-klanen. Det är svårt att ge full rättvisa åt Hamo Sharros ädla egenskaper. De kristna såg här en man, som var alltigenom generös och gjorde allt för att underlätta deras tillvaro, vilket inte alltid var fallet med andra, ens de ädlaste och mest förtjänstfulla människor. Han gick helt upp i att hjälpa och Herren belönade honom också för hans ridderlighet och osjälviskhet, så att hans anseende under dessa år steg. Han tog med sitt ledarskap väl hand om bergets intressen. Minnet av honom lever kvar hos alla som lärde känna honom och vet vad han uträttade.

Dramatiken tilltar i Sinjar

Våren 1917 öppnades vägen mot Bagdad och en samling araber uppenbarade sig i Sinjar. De hade behandlat de kristna väl på vägen dit och i sitt följe fått trettio Mardin-bor, som var och en betalat dem tre pund. Efter en färd utan missöden till Bagdad hade dessa kristna sänt hälsningar och lugnande besked till sina vänner därhemma. Dessa skrev i sin tur till sina män eller bröder i Sinjar och sade att farans moln skingrats, så att de utan risk kunde komma tillbaka. Det vågade de flesta trots allt inte, då de visste att fiender låg på lur för att döda dem så som de gjort med andra som försökt återvända före dem. Sommaren 1917 gav sig en grupp kristna i Sinjar iväg till Sarji, Tel-Halaf och Darbesiye för att arbeta vid järnvägen för att tjäna sitt levebröd.

I mars 1918 började Sinjar-borna visa fientlighet mot turkarna, som i sin vrede samlade sig för att erövra berget och döda dess invånare. Ett förband sändes till Lahfa med artilleri och belägrade det. Dess befälhavare skrev till Hamo Sharro: ”Skicka alla kristna som du har hos dig till mig och alla vapen du har! Annars kommer ni att råka mycket illa ut och era hus kommer att förstöras!” Brevet var undertecknat ”Muhiddin Bey, kommendant, chef för straffexpeditionen mot Sinjar-berget”.

När Hamo Sharro läste detta, blev han vred och sade till sina närmaste: ”Hur kan jag nedlåta mig att utlämna de kristna, när jag har lovat dem mitt beskydd och svurit på att inte förråda dem. Nej, på min heder, jag kommer aldrig att svika någon av dem så länge det finns vatten i mina ögon.[1] Hit kommer fiender bara över min och mina barns döda kroppar.” Han fortsatte: ”Kommendanten vill ha våra vapen. Vilken arrogans! Skulle jag överlämna dem bara för att sedan bli skottavla för hans pilar?” Därpå sammankallade han bergets hövdingar och berättade om kommendantens officiellt sanktionerade ultimatum. Han avslöjade sitt hjärtas hemligheter och sin beslutsamhet att avvisa kravet. Tyvärr splittrades de närvarande. En del ville göra motstånd, medan andra ville ge efter. Hamo Sharro insisterade på ett enigt uppträdande, något som försvagade hans ställning. Men de flesta hövdingar grep till vapen och samlades i Bardahla för att sedan slå läger i Shaib al-Kasim, ett yezidiskt vallfartsmål.

Hamo Sharro valde för egen del ut en del fattiga som var lojala mot honom. De följde honom ned föratt strida mot de turkiska soldaterna i Karse-passet. Han fann tre kolonner vänta vid en karavanseraj cirka två timmars marsch från berget, redo att gå till storms mot området. De närmade sig så passet och avlossade en kanonsalva mot Shaib al-Kasim, som fick berget att skaka och invånarnas hjärtan att darra av skräck. När de långsamt ryckte in i passet, blev de beskjutna av Hamo Sharro och hans män som lagt sig i bakhåll där, varvid cirka femton stupade. Men när Hamos son och några kamrater smög sig ned till platsen för att ta deras vapen, överraskades de av fyra ödesdigra skott som fällde dem till marken.

När Hamo Sharro såg fiendens styrka och antal, greps han av fruktan för att han och hans män skulle bli nedgjorda om de stannade kvar. Han såg sig därför nödsakad att återvända till sin by. När han närmade sig, ropade han till sina kristna vänner: ”Jag råder er av omtanke om era liv och era barn attalla lämna era hus. Ta med er proviant och ge er av söderut! Enligt vad jag kan se är fienden på väg mot oss.” De kristna bröt upp för att undgå en hotande undergång. De lämnade sina möbler och andra tillhörigheter i all hast. De jämrade sig och talade oredigt som druckna. När de såg sig tillbaka, fann de att de turkiska soldaterna trängt in i Mamisa och höll på att plundra byn. De ryckte sedan vidare och kom på eftermiddagen fram till deras by. I det första huset som de gick in i fann de en gammal man som inte orkat följa med. Honom sköt de. Sedan härjade de i husen och roffade åt sig.

De kristna fortsatte uppför sluttningar och nedför besvärliga stigar, förlamade av fruktan. Kvinnornas,barnens och boskapens klagan steg samfällt upp. Det var som om domedagen kommit. Mödrar blev av med sina barn till följd av den svåra vandringen och de övermäktiga strapatserna.

När turkarna ryckte in i Hamo Sharros by, hämnades de genom att plundra den och sätta den i brand.De lade beslag på allt som fanns och fortsatte sedan till andra byar. De flesta yezidier underkastade sig då övermakten och kapitulerade. Turkarna utsåg en representant i Mamisa, satte ut vakter i byarna och drog tillbaka sina trupper. Sinjars folk kunde tills vidare andas ut. Den turkiska närvaron försvagades efterhand, då deras män snabbt tröttnade på tillvaron på berget. Yezidierna slipade ånyo sina svärd och ansåg tiden inne att svara med sin hämnd. Så snart de upptäckte någon turkisk soldat, överföll de och dödade honom och tog hans vapen. Så ockupanterna hade till slut bara att lämna berget.

En grupp bland de kristna som flytt fortsatte ned till Tay-hövdingarnas tältläger för att söka skydd hos dem. Var och en gav en hövding ett belopp för att han skulle ledsaga dem undan fiendens ondska. Men han tog bara med sig dem som kunde betala och lämnade de fattiga och svaga i sticket. En annan grupp fortsatte söderut från Sinjar och tillbringade tre nätter sorgsna och förtvivlade med marken som bädd och himlen som tak. Utmattade av oro och umbäranden bad de till Gud den allsmäktige och lade sina liv i Hans hand. De strövade vidare från by till by och från stam till stam, och kom till slut fram till Nusaybin barfota och uthungrade. De som stannat kvar i Sinjar slöt sig till yezidierna och återvände till sina illa åtgångna hus. De behövde bara erinra sig kanonernas dunder för att darra av fruktan. De var som en som träffas av pilar och som inte förbinder det första såret förrän han träffats av den andra pilen.

Här är namnen på de kristna familjer från Mardin, som flydde till Sinjar och Hamo Sharro gav skydd:Elias Malo, hans farbrors familj, Farjallah Kaspo, dennes familj, Esrat Ketjo, Hanjo, Belbele, Khuday, Abrat, ́Amjo, Dereyj, Tazbaz, Hitak, Burghuth, Kalyunji, Taza, Sarka, Pasha, Baghde, Sa’erti, Mankalo, Farruje, Shad, Handula, Bazo’a, Savl-Kharab, Asfahan, Magho, Ni’mo, Makdisi ́Amos, Jemalddini, Tatari, Aslo, Na’alband och andra. Därtill fanns individer från familjerna Azrak, Hajike, Mamish, Mashka’, Nahbiyan, Zaramba, Sahhar, Kuvil, Bahe, Garabet, Tomas och Jer.

Bland katolsk-syrianska familjer i Sinjar kan vi vidare nämna Bosik, Kara-Kelle, Salbo, Tjarkhe, Tjarbaka, Nano, Bato, Benebili, Mure Mansur och Sham’e; bland kaldéerna Elias Shoha och Tamraz.

Förträfflige läsare, här kan du se vad de påfågels- och djävulsdyrkande yezidierna går för! De står skyhögt över Osmans söner i godhet och medmänsklighet. De förtjänar pris från varje mun och tunga, även om turkarna gett dem och deras ättlingar dåligt rykte och ett vämjeligt eftermäle under tidernas lopp.

Vad gäller ovannämnde befälhavare Muhiddin Bey, som belägrade Sinjar, fick han sedermera posten som guvernör i Mosul efter att ha betalt 2.000 guldpund. Han lät döma den ädle hövdingen Hamo Sharro till fem års straffarbete. Flera har vittnat för oss om att de idag sett honom arbeta i ett arbetsgäng med att reparera Mosuls gator, ett mycket orättvist öde.

[1] Den är den grövsta eden hos yezidierna.

Artikeln är hämtad ur boken: ”De kristnas hemska katastrofer”, av Fader Ishak Armale