APBETTET SOM BEGRAVDE ETT FRITT LAND FÖR ASSYRIER-KALDEER-SYRIANER
Turkiet förlorade kriget slutet av 1918 och kapitulerade villkorslöst.
Stora delar av landet ockuperades av de allierade styrkorna.
I den bok som Jan Betsawoce gav ut ”Den assyro-kaldeiska aktionen” berättas i detalj hur olika kyrkliga och civila grupper gjorde ett bra arbete för att assyrier-kaldeer-syrianer skulle få ett eget land.
Alla grupper arbetade intensivt i London och Paris utan någon åtskillnad på namnet.
Alla deklarerade att assyrier-kaldeer-syrianer är ett och samma folk.
Trots att det var ett folk i spillror så lyckades de att övertyga engelsmän och fransmän om att vi skulle få en autonomi som senare skulle leda till ett fritt land inom Kurdistan enligt Sevrefördraget 1920, artikel 62.
Vad var anledningen till att trots att även turkiska representanter skrev under fördraget men att det inte kunde förverkligas ?
Vi måste gå tillbaka till 1919 för att se vad som hände.
Den turkiska regering som tillträdde efter att Enver Pascha och Talat Pascha med flera och som hade flytt, hade erkänt massmorden på kristna. Krigsförbrytartribunalen tillsattes och många ansvariga i ledande ställning greps och ställdes inför rätta. Många dömdes till döden och hängdes. Även Enver Pascha och Talat Pascha med flera dömdes till döden i sin frånvaro.
Under januari 1919 betraktades det Ottomanska väldets likvidering av de europeiska statsmännen som en sak av ganska underordnad betydelse. Det viktigaste var att bestraffa Tyskland.
Det turkiska imperiet hade förlorat Egypten, Tripolis, Balkan, Tolvöarna, Cypern, Syrien, Libanon, Irak, Palestina, Transjordanien, den heliga graven, och Jemen.
Nu var imperiets rester så små i Anatolien att man såg det som betydelselöst vid Paris-konferensen.
De flesta turkar vände sig till engelsmän och amerikaner för att leva under deras mandat.
Turkiet var alltså på nåd och onåd utlämnat till de allierade segrarmakterna. Det går dock absolut inte att överskatta Turkiets diplomati. Men att lägga all sin kraft på Tyskland gav en tidsfrist från de allierade. För Turkiet hyste man inte längre någon fruktan.
Turkiet fick uppskov till 1919-1920. Ingen tänkte på det omöjliga i att påtvinga Turkiet sin vilja när tiden gick. Ingen förväntade sig att ”den döende” skulle kvickna till från den ena dagen till den andra.
Turkiets geopolitiska läge hade glömts bort. Varje ny dag innebar nya möjligheter för Turkiet med sitt geopolitiska läge och detta gäller än idag.
Generellt kan man säga att den turkiska frågan var ett av de mindre problemen.
Det viktigaste var Tyskland, krigsskadeståndet, Polen och Rysslands-frågan.
Den amerikanske presidenten Wilson som hade stora sympatier för Armenien, som han lovade att skydda, fick ett slaganfall den 10 juli 1919. Allt material och moraliskt stöd från USA försvann senare.
Det hände inget särskilt 1919 för att lösa frågan. I elfte timmen 1920 började de allierade mötas för att lösa Turkiet-frågan. Under dessa två år skedde flera uppror riktade mot västerlandet i Egypten, Afghanistan, Irak, Persien och Syrien.
Från 1920 till 1922 höll man tjugotre diplomatiska konferenser för att lösa de olika svåra frågor som uppkom.
Fredsfördraget med Tyskland ratificerades den 10 januari 1920.
Roten och orsaken till spänningen mellan Frankrike och England, som hela tiden växte, var dels att Frankrike tänkte på sin säkerhet gentemot Tyskland och den polska frågan.
Fransmännen hade från första början också betraktat det bolsjevikiska systemet som ett brott mot mänskligheten och hade motsatt sig att England hade umgänge och handlade med Ryssland.
Engelsmännen hade den 16 mars 1921 tecknat ett handelsavtal med Ryssland som skulle vara en början till fred med landet.
Samma dag undertecknades i Moskva det rysk-turkiska vänskapsfördraget. Fransmännen blev rasande över dessa händelser och kallade engelsmännen för illojala.
Alla dessa händelser förgiftade relationerna mellan fransmännen och engelsmännen. Läget blev 1921 så akut att engelska utrikesministern Curzon betecknade läget som ”alliansens sprängning”.
Allt detta gynnade Mustafa Kemal.
När det gäller honom får vi gå åter till 1919 och till hur Mustafa Kemals styrkor utan att avfyra ett skott förberedde sig på tillfället.
Den 15 maj 1919 landsteg grekiska styrkor i Smyrna. Detta medförde en del övergrepp mot befolkningen.
Många turkar kände sig personligen kränkta av att underordnas grekerna. Turkar betraktade grekerna som dem själva underlägsna varelser. I Turkiets ögon var grekerna endast en nattlig krögare som är bäst som nöjesfixare. Turkiet hade styrt över grekerna i fyrahundra år.
Men Turkiet visste att en attack mot grekerna innebar en attack även mot Frankrike, England, Italien och USA.
Under 1919 fanns grekerna i Smyrna, Italienerna , Antalya, fransmännen i Kilikia-området och engelsmännen i Mesopotamien och sjöstridskrafterna i Konstantinopel under kontroll.
Här ville lord Curzon genomföra sin plan utan fördröjning. Araberna skulle få självbestämmanderätt. Även turkarna skulle få ett eget land, men utan att ha möjlighet att attackera andra. Man skulle en gång för alla kasta Turkiet från Europa. Konstantinopel och sundet skulle lämnas till en internationell kommission.
Kurdistan skulle bli fritt och assyrier-kaldeer-syrianer skulle också få autonomi inom Kurdistan. Hade man satt igång denna plan vid detta tillfälle hade ingen Ghazi Pascha kunnat attackera den.
Turkiet hade förlorat kriget och det hade avslutats med en kapitulation i Mudros den 30 oktober 1918. Dokumentet var inte så noga genomtänkt. Alla paragrafer var överoptimistiska.
De innehöll strikta bestämmelser rörande Turkiets avrustning. De skulle endast demobiliseras. De skulle finna sig i de order som skulle ges senare av Högsta rådet som var sammansatt av franska och engelska officerare. Kontrollen låg i händerna på endast en handfull officerare, som var spridda i Mindre Asien.
Det blev snart uppenbart att trupperna inte demobiliserades och att vapnen inte lämnades. I spetsen för motståndet stod Kazim Kara Bekir-Pasha. Han vägrade sedan att upplösa sina sex divisioner vid den kaukasiska gränsen. Och det kom rapporter från alla håll att de förberedde sig för motstånd.
En del dåvarande regeringsmedlemmar var missnöjda med alla dessa förberedelser och man ville kväva detta. Även storvesiren Ferid Damat Pascha ville verkligen stoppa allt detta.
Man bestämde sig för att sända en auktoritativ person i en specialmission för att genomdriva stilleståndsvillkoren.
Men rekommenderade och föreslog Mustafa Kemal.
Högsta rådet gav till en början sitt samtycke, men lät senare Damat Ferid förstå att de hade upplysningen att Mustafa Kemal inte var värdig deras förtroende. Men hans vän Ismet Inönu, som fick vetskap om detta, gick och varnade Mustafa Kemal på sitt hotellrum i Istanbul och tog därefter sin väska och reste sjövägen och anlände till Samsun den 19 maj 1919.
Kemal hade otrolig tur när man valde honom för att genomdriva stilleståndets villkor.
Kemal var inte vän med de ledande personerna som hade styrt regeringen, Talat Pasha, Enver pasha och Jemal Pasha. Han var inte någon vän till de tyska militärerna heller.
Detta var avgörande när man gav honom uppdraget.
Sultanen skickade genast ett telegram för att återvända omedelbart till Konstantinopel. Han vägrade.
Man skickade en befallning till Kazim Kara Beshir Pascha att arrestera Mustafa Kemal.
Men den grekiska landstigningen fyra dagar tidigare och den stora propagandan om övergrepp på turkar hade spritt sig i Anatolien.
Istället för att arrestera Mustafa Kemal, lovade honom Kazim Pascha sitt understöd.
En konferens hölls i Sivas och man beslutade att starta en nationell rörelse.
Vid den tidpunkten höll de allierade i Paris på att fira Versailles-freden, alltså freden med Tyskland.
Den syrisk-ortodoxa kyrkan krävde Diarbekir, Mardin, Urfa med omgivning som ett fritt land.
Assyrier-kaldeer krävde Mosul till Ufrat i Syrien som ett fritt land.
Trots att den engelska officeren Noel beskrev att det bara fanns spillror av ett folk, lyckades man ändå få ett löfte om ett fritt land för assyrier-kaldeer-syrianer.
Sevre-fördraget undertecknades även av den turkiska regeringen den 10 augusti 1920.
Under de första veckorna av året 1920 seglade de turkiska nationalisterna i medvind. Mustafa Kemal hade lyckats få de kurdiska feodalherrarna med sig. De hade skrämts till livet om att de skulle ställas till svars för massmorden på de kristna samt att all egendom och mark som de hade beslagtagit från de kristna skulle lämnas tillbaka.
Denna propaganda blev mycket effektiv.
Till och med sultanen blev rädd och bildade en särskild styrka under namnet ”kalifens armé” för att slå ner Mustafa Kemals styrkor.
Därefter fördes det en stark propaganda mot kalifens armé. De kallades för förrädare. Efter detta började Mustafa Kemal även utmana stormakterna.
Den grekiske premiärministern Venizolos insåg att stormakterna inget kunde göra med turkar pga att de inte hade tillräckligt med trupper. Han erbjöd sig att köra ut Mustafa Kemals styrkor.
Den 22 juni 1920 ryckte en grekisk armékår ut från Smyrna. Redan vid den första sammandrabbningen led Mustafa Kemals styrkor ett fullständigt nederlag. I juli 1920 hade de grekiska styrkorna intagit Bursa och området Ner till Izmit.
Samma månad angrep de Trakien. Kemaliststyrkorna omringades och tvingades att kapitulera. Adrianopel besattes.
De grekiska styrkorna skulle rycka fram mot den strategiskt betydelsefulla järnvägen som förband Konya med Konstantinopel.
Den engelska premiärministern Lloyd George hade talat inför underhuset och sagt att kemaliststyrkorna hade knäckts.
Detta var en triumf för Venizolos och Lloyd George som italienarna och fransmännen inte kunde stå ut med. De ville att grekerna skulle stoppas från att rycka fram vidare.
I elfte timmen räddades Mustafa Kemal och hans anhängare från en fullständig undergång. Fransmännen och italienarna fattade ett hat till grekerna som inte gick att kväva.
Avundsjukan som fanns mellan de allierade makterna hindrade grekerna att slutföra sin logiska framgångsrika slutattack mot kemaliststyrkorna.
Kemal tilläts att dra sig tillbaka till sina fästningar uppe bland bergen för att slicka sina sår. De allierade hindrade de grekiska styrkorna en gång för alla från att krossa kemalisterna.
Nu hände det som ledde till en katastrof för hela området som alla lider av än idag.
Den 2 oktober 1920 blev den grekiska kungen Alexander biten av en tam apa under en promenad och dog inom några dagar av blodförgiftning.
Debatten om att låta den tyskvänlige kungen Konstantin, som abdikerade 1917, att komma tillbaka sattes igång.
Medan debatten pågick i Grekland undertecknade Frankrike ett fördrag med kemalisterna den 20 oktober 1920.
Venizolos som hade ett stort självförtroende, var fullt beredd att rådfråga folket. Han hade glömt att även grekerna var trötta efter så många år av krig.
Han lät hela Konstantins kungafamilj komma tillbaka för att delta i propagandan. Frågan var enkel, var man ”för eller emot Konstantins (återvändande)”. Valen ägde rum den 14 november 1920.
Dagen efter gick meddelanden till hela världen att Venizelos hade lidit ett nederlag. Rojalistpartiet fick 250 mandat medan Venizelos parti fick endast 124.
Den nya regeringen som visste att man skulle förlora stödet från de allierade, försökte tona ner Konstantins återvändande, men det hjälpte inte. Nu såg man Konstantins Grekland som en fiende i Frankrike och Italien. Man kallade i England det grekiska folket för otacksamt, självsvåldigt och inskränkt. All sympati och allt intresse för Grekland hade kvävts, sade Winston Churchill.
Den 3 december 1920 beslöt Högsta rådet i Paris att varna det grekiska folket för att det, om det vid den förestående folkomröstningen röstade för Konstantins återvändande som kung, inte vidare kunde vänta sig något understöd från sina före detta bundsförvanters sida.
Samma dag, den 3 December 1920, röstade det grekiska folket med stor majoritet för att tillsätta Konstantin som kung.
Den engelske premiärministern Lloyd George försökte tona ner händelsen och yttrade att kung Konstantin inte kunde rubba vänskapen mellan England och Grekland.
Fransmännen hotade att om England stöder kung Konstantin, så kommer Frankrike att stå vid Turkiets sida.
I början av 1921 fick Kemal en ny bundsförvant i Sovjet-Ryssland. Han fick råd, pengar och ammunition.
Under maj 1921 förklarade de allierade högtidligen att de kommer att vara neutrala i den turkisk-grekiska konflikten.
England visste att grekerna inte ens kunde genomföra en operation ens 1 mil utanför Tessaloniki utan materiell hjälp.
Kung Konstantin tog överbefälet över de grekiska trupperna.
Mustafa Kemal visste nu att tiden tickade på till hans fördel. Varje dag som gick så försvagades grekerna och han vaknade sakta men säkert till en tyfon.
Han lyckades helt och hållet spräcka koalitionen mellan Frankrike, England och Italien.
Under september 1921 började fransmännen förhandla med kemalisterna. Frankrike drog sig tillbaka från Marash och Cilicien utan att kemalisterna avlossade ett enda skott.
Lord Curzon blev vansinnig och avfattade en not till Frankrike som hade brutit mot överenskommelsen att ingen av parterna ensam skulle ingå fred med någon fiende.
Under samma tid började enorma mängder krigsmaskineri och pengar strömma från bolsjevikerna till kemaliststyrkorna. Det som är känt är följande:
39 275 gevär, 325 kulsprutor, 54 Kanoner, 63 miljoner gevärsammunition, 130 000 kanonammunition, 4 000 handgranater, 20 000 gasmasker , 1 500 svärd, 11 miljoner guldrubler samt 100 000 guldtackor.
Nu började dock kemaliststyrkorna på en del platser även kriga mot bolsjevikstyrkor. I staden Batum pågick strider mellan den 17 – 21 mars 1921.
Ryske utrikesministern Tjijerin, som hela tiden hade varit för att utge hjälp till kemalisterna, försökte med sin armeniske sekreterare Karahan nu stoppa hjälpen. Men Stalin fortsatte hjälpen till kemalisterna. Kemalisterna hade plötsligt blivit ”antiimperialister”.
Det fanns gott om kommunister bland kemalisterna som spelade sin roll. En av dem var Mustafa Suphi. Så fort Mustafa Kemal fick tillfälle, lät han mörda alla dessa kommunister och bildade ett eget kommunistparti.
Nu väntade kemalisterna på det rätta tillfället att göra upp med de grekiska styrkorna. Kemal visste att grekerna var ensamma och utan hjälp och långt borta hemifrån. Ju mer tiden gick blev de allt mer som kaniner ute på fronten.
Den grekiska regeringen försökte med alla möjliga medel att få hjälp, men utan att lyckas.
Den 15 februari 1922 skrev den grekiske utrikesministern ett brev till lord Curzon där han poängterade att Mustafa Kemal fick stora förråd av vapen och ammunition och att, om inte Grekland fick stöd, skulle de dra sig tillbaka.
Kemalisterna hade samlat sig med de nya vapnen de hade fått och var nu förberedda att möta de ensamma och trötta grekiska styrkorna som också var omotiverade och utblottade.
Den 10 juli 1922 försökte Grekland på egen hand attackera kemaliststyrkorna och lyckades till en viss del. Kemal drog tillbaka alla sina styrkor och samlade dem i Angora (Ankara) och omgrupperade dem. Han visste att grekerna var utan förråd och materiel och uppehöll dem flera veckor.
Den 24 augusti 1922 möttes de båda arméerna. Den 26 augusti inledde grekerna ett fullt återtåg. Efter 2 veckor återstod av den grekiska armén endast liken av de stupade soldaterna.
Den koalition som just hade besegrat den mäktigaste militära sammanslutning som världen någonsin hade skådat, var nu tvungen att titta på kemaliststyrkorna som gick segrande ur denna strid.
Efter att de turkiska imperialisterna tog kontrollen över det politiska läget, förbjöds kommunistpartiet och kommunistpropaganda.
Den 9 september 1922 gick kemaliststyrkorna in i Smyrna och brände staden.
Kung Konstantins styre hade lett till en katastrof för grekerna. Den 27 september 2922 tvingades han abdikera igen efter en kupp.
Kemal, i sin tur, förrådde alla sina medarbetare, storvisiren, Damat Ferit Pasha, sultanen och hela hans familj. Dessutom anklagade han och anhöll 1926 Kazim Kara Bekir Pascha med motiveringen att han ingick i en komplott som skulle döda honom.
Därefter tog Kemal och de turkiska imperialisterna över hela landet och underkuvade allt som inte var turkiskt.
Han svek och bestraffade även de kurder som hade hjälpt honom när han startade sin rörelse.
De turkiska imperialisterna fortsatte sitt program för att homogenisera landet med turkar och muslimer. Över tiotusen assyrier-kaldéer-syrianer mörades 1925 i Hakkari-provinsen.
Den assyrisk-kaldéisk-syrianska befolkningen som var bosatt i närheten kunde inte göra något.
Ingen kunde förutsäga 1919 att de turkiska imperialisterna, som hade kallats Europas sjuke man det senaste 100 åren och som förlorade kriget, skulle på nytt resa sig på nytt.
Ingen kunde förutse att de turkiska imperialisterna, som hade bombarderat ryssarna 1914 och det som senare ledde till kriget, efter bolsjevikernas revolution skulle ingå fred och ge all möjlig hjälp till turkarna trots att de själva led hungersnöd.
Lenin trodde att Kemal skulle införa kommunism i Turkiet.
Ingen kunde förutse att fransmännen snabbt skulle utrymma Kilikien och ingå separat fred med de turkiska imperialisterna, trots att man hade ingått avtal mellan de allierade att ingen stat ensam skulle sluta fred med fienden.
Ingen kunde förutse att Italien skulle uppge Adalia (Antalya) och ingå separat fred med de turkiska imperialisterna.
Ingen kunde förutse att Amerika med president Wilson, som hade iklädd sig rollen för att ta ansvar för Armenien, Konstantinopel och Mesopotamien, skulle få ett slaganfall den 3 oktober 1919 och att allt därmed skulle glömmas bort.
Ingen kunde förutse att en apa skulle bita kung Alexander och att den hatade kungen Konstantin skulle tillträda och att därmed stormakterna skulle överge Grekland.
Ingen kunde förutse att kurderna, som för första gången under historien lovats ett fritt Kurdistan med erkända gränser, även till början skulle bli under brittiskt mandat,
skulle ratas och motarbetas av de stora kurdiska klanerna själva och att klanerna istället skulle ge hela sitt stöd till kemalist styrkorna.
Kemal skulle senare bestraffa de flesta av dessa kurder och deras existens skulle förnekas fram till 2000 talet.
Alla dessa händelser inträffade samtidigt.Inget annat land har haft så mycket tur som Turkiet.
Özcan Kaldoyo
Som citatet säger ” Vi kartlägger dessa oigenomträngliga trakter så att folket ska veta att det är här de bor, vilket de inte visste innan vi kom hit! ” kurdistan är väl inte en geografisk plats? Då de inte har efterlämnat något kultur till omvärlden. Man får inte heller glömma KATOLIKERNAS krigföring mot ortodoxa. Mycket av det som hände i europa för hundra år sedan var att försvaga ryssarna eftersom de var ortodoxa och hade planer att införliva de ortoxoxa assyrierna ända till medelhavet. Detta på verkade de Katolska européerna (tyskar, fransmän, engelsmän) att hjälpa faschister att vara ett verktyg för att förverkliga deras djävulska planer. Vi vet Också att det var i huvudsak assyriska ortodoxa som föll offer i seyfo, medan assyriska katoliker å protestanter skonades. Vi ser i dag också de som motsätter förening mellan vårt, folk är kaldéer och syrianer!